Min nyårsönskan - Resten av världen

De flesta nyårsönskningar handlar om feta människor som vill bli mindre feta eller rökare och krökare som vill sluta röka eller kröka. Min nyårsönskan gäller de små barnen här i världen som hungrar och svälter i fattiga länder och lider av vidriga sjukdomar. Sjukdomar som ofta går att bota eller förebygga med relativt enkla och billiga medel.

Men våra resurser är till mycket, mycket stor del uppbundna av en asyl-och flyktingpolitik som till 90 % är i händerna på flyktingsmugglare. Ligor och maffior runt om i världen väljer ut dem som vi ska ta emot och ge världens mest högtstående standard och service. Detta kostar oerhörda belopp för svenska skattebetalare. Pengar som vi skulle kunna använda för att hjälpa dem som allra mest behöver vår hjälp. Men de får bli utan. Vi betalar 800.000 per år för ett "flyktingbarn" med skägg och cigarett i näven och inget till ett svältande, utmärglat och döende litet barn i någon torrlagd öken. Var finns rim och reson i detta?

De godhjärtade säger att vi ska hjälpa både och. Om vi kan det, varför gör vi inte det? Svaret är att vi inte kan. Alla resurser är ändliga och därför måste alltid prioriteringar göras. För att hjälpa en grupp mer måste resurser överföras från andra ändamål. Till exempel från den smugglarledda asyl- och flyktingpolitiken vars kostnader är så stora att ingen politiker hittills har vågat ställa de självklara frågorna: Vad kostar detta egentligen oss? Skulle vi kunna använda dessa pengar på annat sätt? Hjälper vi verkligen dem som mest behöver vår hjälp?