Ja, så har vi fått en blogg till om Näset

Och Näset det är alltså Skanör, Falsterbo, Ljunghusen och Höllviken. Men bloggen kommer också att handla om världen utanför, eller "varrden" som dom säger i Örtofta med omnejd.
Vad gäller Näset så är ämnena givna. Det handlar om exploateringen av våra stränder, ängar och naturreservat. Och det handlar om att värna om vår kultur, våra traditioner och vår boendemiljö. Näset får inte bli en tingeltangelplats för allsköns aktiviteter med förslitning och störningar som följd. Boendemiljön och naturen måste värnas. Och något måste göras åt den obefintliga dialogen mellan makthavarna och de boende. Massiva opinioner måste respekteras och kommunledningen måste komma fram ur dunklet.

När det gäller världen utanför Näset så kommer jag att skriva om allt mellan spisstrudade skånska journalister i radio och TV till att små barn kan hungra, svälta och lida av hemska sjukdomar med hänvisning till att vi saknar resurser. Vilket skitsnack!
Jag kommer att skriva under signaturen "Hören". Det var byns boskapsvaktare. Han hade ett angenämt jobb med mycket lugn och ro. Mycket passande för latoxar, som jag.


fredag 15 januari 2010

Beröringspedagoger


När vi var snorungar brukade vi fråga andra om vad de tyckte var de tre mest onödigaste sakerna här i världen. Det kunde de vanligen inte svara på så där med en gång, men det kunde vi. Lika förtjusta och fnittrande varje gång: Det var pågarnas bröstvårtor och påvens pitt.

Jag tänker på detta ofta när det helt plötsligt dyker upp människor med de mest konstifika titlar man kan tänka sig. Man frågar sig vad i all sin dar är nu detta? Hur har mänskligheten kunnat klara sig utan detta under hela sin historia? Men nu helt plötsligt är det av största betydenhet, oundgängligt och omgivet av ett slags mystisk visdom. Något revolutionerande nytt som löser problem på ett häpnadsväckande sätt.

En ny sådan titel är "Beröringspedagog". Denne undergörare ska genom beröring, ett slags handpåläggning, förhindra en sjukdomsprocess och/eller påskynda ett tillfrisknande eller något annat som jag inte känner till. En beröringspedagog är en offentligt anställd tjänsteman som finansieras med skattemedel. Hur många sådana det finns och vad de har för utbildning och andra kvalifikationer är för mig okänt. Men bara titeln gör att man rycker till och intar anfallsställning.

Har vi verkligen råd med experiment, flum och trams inom vården? Är det detta folk saknar, efterfrågar och väsnas om? Är det inte långa väntetider och tillgänglighet som är problemet? Är det inte dyra läkemedel och brist på vårdplatser som bekymrar folk? Har vi avsatt tillräckliga resurser för att väl ta hand om gamla människors toalettbestyr? Vem efterfrågar beröring när man ligger med en våt blöja eller inte ens får någon vårdplats?

Bakom varje dumhet finns det en eldsjäl. En idégivare som blir till ett antal påtryckare och i slutet kommer beslutsfattarna in. Men de måste vara rätt många för ingen lyssnar på en ensam nörd som gapar. När det blir tillräckligt många som gapar så kommer beslutet. Man förordnar om en ny dumhet som ges ett slagkraftigt namn, helst på utrikiska. Och så är man igång tills man tröttnar och hittar på någon ny dumhet.

Vem och vilka prioriteringar ligger bakom denna senaste utveckling inom vården?

2 kommentarer:

  1. Hej!
    Jag är en av dessa beröringspedagoger som du skriver om. Först vill jag säga att jag själv inte är så förtjust i titeln utan brukar säga att jag har utbildning i metoden Taktil Stimulering.
    Lite mer klargörande: Det är nog ytterst få (om ens någon) som endast arbetar som "beröringspedagog". De flesta har det som en del i sitt vanliga arbete. Ex. på ett äldreboende i Skåne där man inte använt behovsmedicin sedan personalen började ge Taktil Stimulering.
    Själv arbetar jag med personer med såväl självdestruktivt som utåtagerande beteende, och detta minskar drastiskt under de perioder som vi kör mer intensivt med Taktil Stimulering.

    Och det är inte bara flum och påhitt utan bygger på forskning om oxytocin & beröring av Kerstin Uvnäs-Moberg.

    Jag vet inte riktigt var du fått uppgifterna ifrån att vi tror oss kunna bota sjukdomar och hela folk?? Det som forskningen visar är att beröring (oavsett det handlar om Taktil Stimulering eller ex. en kram) utsöndrar oxytocin. Oxytocinet är det som ger oss välbefinnande och får oss lugna.

    Dessutom innebär inte beröringen att man ska strunta i att byta blöjor, så befängt att tro något sånt!! Jag byter givetvis fortfarande blöjor på mina brukare även om jag ger dem beröring.

    Om en timmes Taktil Stimulering i veckan kan göra att personen sover bra, äter bra, inte skadar sig själv eller andra samt inte behöver ta behovsmedicin. Tycker inte du då att beröringen faktiskt kan vara något bra???

    //Linda

    SvaraRadera
  2. Jodå, jag tycker visst att beröring är bra. Men jag tycker ocså att detta borde vara något så självklart och naturligt inom vården att man inte behöver särskilda titlar eller benämningar för det. Och jag tror inte att vi ännu har tillgodosett de mer basala behoven som de äldre har. Det behövs mer vårdplatser och det behövs mer personal för att ta hand om de mera praktiska göromålen. Innan man har klarat av detta så ska man vara mycket försiktig med att använda resurserna på annat.
    Har man tid över för annat kan man fundera på att till exempel låta de gamla komma mer ut i friska luften. Det finns också gamla som bara sitter och sitter, hasar långt ner på stolen, hamnar i en underlig sittställning och får hemska sår. Kanske för att någon anställd håller på med "Taktil Stimulering" på någon annan.
    Ta det inte personligt. Jag ifrågasätter all resursanvändning där inte en noggrann och kritisk jämförelse av alternativen görs. Ett mycket tydligt exempel på detta är: Betala 700.000 kr per år för ett "ensamkommande flyktingbarn" eller ge tusentals verkliga barn hjälp mot svält, sjukdomar och död för denna summa.

    SvaraRadera