Det nya Sverige

Det var en gång ett land som hette Sverige. På den tiden hade vi alltid snö på vintrarna, till och med här nere i sydväst. Man kunde åka skidor, sparkstötting och kälke. Och på alla frusna vattendrag kunde man åka sillarör, halvrör eller helrör beroende på ens socioekonomiska status. Och somrarna var varma och soliga. Dagarna tillbringades nere på Ribban. Drycken var sockervatten på limenadflaska och lantbröd med potatiskorv. Och så låg man och kikade på fjällorna som klädde om sig. Det var bara två saker som jag hatade där nere. Det var tången som man tvingade sig själv att till synes helt oberörd forcera. Och så var det att hoppa på huvudet. Jag ville bara hoppa skomagarhopp men grupptrycket var för starkt.

Då var vintrarna vintriga och somrarna somriga(?). Då fanns inte bostadsinbrott. Under hela min uppväxttid i Malmö ägde jag ingen dörrnyckel. Det behövdes inte för dörren låstes aldrig. Då fanns inga väskryckningar, personrån eller överfallsvåldtäkter. Inte ens bankrån fanns. Man kunde gå var som helst när som helst utan att befara någonting. Då fanns inte knark. Bara en och annan ofarlig fyllehund som man lätt kunde gå runt. Det fanns inga bilbränder eller upplopp och ej heller gangsteruppgörelser med skottlossning på gatorna eller sprängningar av butiker och krogar. Sånt fanns bara i Amerika. Jobb fanns för alla. Och fanns det inte någon annanstans så fanns det på Kockums. Det fanns en massa jobb för unga, för outbildade och för folk med funktionshinder. De jobben finns inte längre. Nu finns det bidrag istället. Eller projekt av olika slag.

I det Sverige som inte finns längre umgicks folk, på gott och ont. Det fanns inte TV, datorer, mobiler och..... Och barnen lekte lekar av olika slag. Utomhus till och med. Det behövdes inga fritidspedagoger. Vi visste själva hur vi skulle roa oss. Med mycket enkla medel. Men roligt som fan var det. Vi klättrade i träden och svingade oss från träd till träd i rep. Vi byggde läger både på marken och i träden. Vi lekte indianer och kobojsare. Och vi gick på spännande upptäcksfärder i Malmö. Och var vädret dåligt läste vi gamla serietidningar och Mickey Spillanes deckare. Eller så spelade vi couronne, kort, rävaspel, kinaschack eller så stekte vi havregryn med mycket smör och socker.

Detta Sverige har för alltid försvunnit. En del saknar jag inte. Till exempel hade vi dåliga kläder och många av oss fick för mycket stryk. Men de förändringar som kom så småningom var nästan alltid till det bättre. Så var det under flera decennier efter kriget men så tycks det inte vara längre. När jag dagligen går igenom händelserna i pressen, radion, TV´n och internet framstår ett Sverige som jag inte längre känner igen eller som jag inte längre känner för. Det är det nya Sverige präglat av råhet, kriminalitet, hat, konflikter och ett utbrett förakt som sammantaget konstituerar ett samhälle i kris. Enorma framgångar har uppnåtts på andra områden inom ekonomi, teknik, medicin, mellanfolkligt samarbete osv. Men jag hör, ser och läser dagligen hur föraktet i samhället växer och hårdnar. Och ett Sverige med växande hat och förakt skrämmer mig.