Kvinnans omvandling från det kyska, täcka könet fick sin inledning egentligen redan på 1920-talet när hon började blotta både anklar och axlar och röka cigaretter med långa munstycken. Sedan dröjde det till 1950-talet innan kjolarna åkte ner en bit, men så åkte de upp igen på 1960-talet. Och den här gången rejält så att både det ena och det andra syntes. Och sedan på 1970-talet kom den stora frigörelsen då kvinnorna ville ha jämlikhet och tyvärr missuppfattade många av dem denna strävan. Alldeles för många trodde att jämlikhet betydde att bli mer lika männen.
Kvinnorna ville också jobba och inte dra omkring hemma med gapiga ungar i en tillvaro med låg status och utan spänning och självförverkligande. Det var inte bara mannen som skulle lämna den trista hemmamiljön bakom sig varje morgon. Kvinnan ville det också. Hon ville att jämlikhet skulle råda och därför skallade ropen på daghem för alla allt högljuddare. In med ungarna på daghem, bort från hemmatjafset och ut i friheten. Så blev det pengar till överkonsumtion, vintersport och thailandsresor så småningom. Och hundratusentals små barn började slitas upp ur sängarna varje morgon och köras iväg med hets och stress till överfyllda daghem. Där får de tillbringa sina dagar i en artificiell och larmande miljö med frustrerade förskollärare som inte får tillräckligt utlopp för sina pedagogiska ambitioner på grund av överbeläggning, men inte minst på grund av barnens egna reaktioner av övergivenhet och besvikelse över en frånvarande mamma. Ja, jag skriver mamma för det är mamman små barn behöver i första hand, vad än mammorna försöker inbilla sig själva och andra.
När väl ungarna var på plats och inte längre kunde hindra mammorna från att flytta fram sina positioner i kampen för jämlikhet så började man märka en tilltagande maskulinisering av kvinnorna. Rökandet var redan etablerat sedan länge men nu började de dricka alkohol också. Krogarna fylldes av mer eller mindre packade jämlikhetsivrare. Att se en påverkad kvinna på en krog var en sällsynthet för bara några decennier sedan. Nu är det en självklarhet även för kvinnor att droga sig, och inte bara på vanlig krök. Även den gränsen har överskridits. Och med detta beteende förändrades också språket. Svordomar och könsord införlivades i alla vanliga samtal utan hänsyn till plats eller andra närvarande och promiskuiteten bredde också ut sig. Idag kan man se en liten fjortis sitta utslängd i en TV-soffa och slunga ur sig den ena vulgariteten efter den andra, rakt in i de svenska stugorna, utan att någon tycker att detta behöver anmärkas på. Och alla dessa unga kvinnor verkar vara lyckligt omedvetna om att deras beteende är en bekräftelse på en långt gången förstörelse av det kvinnoideal som varit förhärskande i långa tider ända tills nu. Jag tror inte att dessa kvinnor egentligen vet vad kvinnoideal betyder. Det är ju inget att eftersträva.
Vem mår bra av detta? Inte barnen och ungdomarna. Det visar undersökning efter undersökning. Inte föräldrarna. Det visar skilsmässostatistiken. Av alla äktenskap slutar 50 % i skilsmässa. Sedan har vi alla de par som skulle vilja göra samma sak men inte anser sig kunna av olika skäl. Och i 80 % av skilsmässorna är det kvinnan som har tagit initiativet och varit pådrivande.
Vad är det som driver kvinnan till att inte vilja vara kvinna, inte vilja ta hand om sina små barn och inte vilja hålla samman familjen?
Eventuella kommentarer, även fräna sådana välkomnas, men bloggstollarnas trasiga språkhantering undanbedes liksom deras apstadieinlägg såsom "e du dum i huvet va ditt jävla pucko va".
Ja du Hören, hade det funkat ekonomiskt så tror jag många hade velat gå hemma med barnen istället för att stressa omkring på jobb, även jag själv. Tyvärr är det svårt att få det att gå ihop. Idag är det mer eller mindre ett måste att båda jobbar om det ska fungera.
SvaraRaderaDagis är både på gott och ont. På det dagis våra barn går är det mindre grupper och personal som känns trygga och säkra. Barnen lär sig att umgås med andra och ta hänsyn till andra, vilket är viktigt. De lär sig väldigt mycket också, både tal, skrift och att lära sig att uttrycka sig utan att ta till nävarna eller genom att säga fula och kränkande ord. Men visst kan det kännas som en "förvaring" ibland. Det är en lyx att, som min fru gör, gå ner i tid för att kunna vara hemma med barnen mer.
Tack Rutger för en anständig och relevant kommentar. Det är jag inte så van vid.
SvaraRaderaDu har helt rätt. Samhället har utvecklats i en riktning som inte är vare sig barnvänlig eller föräldravänlig. Men detta har främst mammorna till små barn medverkat till genom sina envisa krav på "daghem åt alla". Kraven borde istället ha varit ett skattesystem och en samhälls-struktur som ger stabilitet, lugn och trygghet åt små barn. Och vi får inte glömma den nedvärdering som skett av arbetet i hemmet med små barn. Denna nedvärdering har gjorts av dem som ska arbeta i hemmet med små barn!
Men har du inte märkt att kvinnorna har blivit alltmer sexiga och kvinnliga? Modet har blivit mjukare och sexigare. Högklackade skor och stövlar till tajta jeans ger de unga kvinnorna häckar som man inte trodde fanns. Och feministhäxorna har börjat försvinna. Vi har börjat få tillbaka den riktiga kvinnan. Jag tror att den nya generationen kvinnor kommer mer att slåss för att kunna vara hemma med sina barn, åtminstone de allra minsta, än för daghem. Hoppas det i alla fall. Kanske blir det en nymoralisk tändning. Och då tänder mannen!
SvaraRaderaJa, det är nog alla förtryckta mäns innersta önskan. Att få tillbaka den riktiga kvinnan som bejakar kvinnligheten.
SvaraRaderaintressant artikel...
SvaraRaderasjälvklart är det vansinnigt att väcka barnen klockan 6 varje morgon osv men jag är lite nyfiken på hur du tänker när det gäller detta:
att mammor ammar bättre än pappor förstår jag och tycker att det ska man inte göra så mycket åt. men sen då? efter 6-8 månader eller hur länge man nu gör det - varför är det då så självklart att det är mammorna som som ska vara hemma? i min värld så finns det möjlighet att dela både på arbetstid och hemmatid. efter ett antal år som lärare så inser man att saknaden efter en närvarande pappa är otroligt stor.
att papporna arbetade är en rest från tiden när de flesta arbeten utanför bostaden var fysiskt tunga, det är det allt färre arbeten som är. varför måste det då vara kvinnan som stannar hemma?
Jag talar om små barn, upp till ungefär 5-års åldern. Du frågar varför det ska vara mamman som ska vara hemma och ta hand om dessa barn. Mitt svar är att detta är betingat av vårt biologiska ursprung. Så har det varit under hela människans utvecklingstid. Om det hade varit fel eller om det hade gått lika bra med pappan så hade människan anpassat sig till detta för tiotusentals år sedan. Men det gjorde hon inte. Det kom med feministrörelsen som nedvärderade mammarollen och fick de flesta kvinnor att överge barnen.
SvaraRaderaNaturen vet bäst vad som är bäst för människan. Och djuren vet det också. Jag tror att människohonan är den enda hona som frivilligt lämnar ifrån sig barn som egentligen fortfarande skulle dia.
En pappa kan aldrig ersätta en mamma i den åldern. Bara hjälpa till.
jag tror precis som du på evolutionen men håller inte med om dina tidsperspektiv. att kvinnorna har tagit hand om större delen av uppfostran är ett sent påhitt, max några tusen år, vilket sett ur ett evolutionsperspektiv är ett väldigt kort om inte obefintligt tidsperspektiv. vi människor har under stora delar av vår tid levt i större eller mindre grupper där man gemensamt har löst de problem och utmaningar gruppen har ställts inför. då har könet inte varit det viktigaste.
SvaraRaderadet är inte så länge sedan dessa uppgifter delades upp efter hur vi gör när vi kissar.
att däremot förkorta arbetsdagarna så att man på så vis får mer tid över till familjen är ju däremot genialiskt både för pappor och mammor, då kommer också förskolegrupperna (förskolan är faktiskt mkt mer än en förvaringsplats) att minska i storlek och där igenom få förbättrade förutsättningar för sitt viktig pedagogiska och sociala arbete.
de pappor som inte tar chansen att vara pappalediga tillsammans med sina barn gör en stor miss. missar man det tåget så är det lätt att förstå att man som pappa inte riktigt kommer till sin rätt de första åren. när min dotter var 8 månader gick jag hem vilket innebar att våra band stärktes något oerhört. jag kan omöjligt tro att det på något vis skulle varit ett sämre alternativ utan tvärt om så ligger det till grund för vår relation idag fem år senare.
om det otänkbara hade hänt och hennes mamma hade gått bort så är jag övertygad om att det hade blivit en något mindre katastrof eftersom mina och hennes band är så pass starka.
om det stämmer att 80% av skilsmässorna initieras av kvinnorna så kanske det säger mer om hur vi män lyckas möta våra kvinnor än vad det säger om hur kvinnorna ser på sina ideal.
Under hela människans tillvaro här på jorden så har mamman tagit hand om sina små barn. Liksom i sk primitiva kulturer bar hon dem på sin rygg när hon utförde sina sysslor och hon var aldrig längre bort än att hon kunde höra deras gråt. Det är naturligtvis inte fel att pappan finns med och hjälper till, men hans roll förstärks successivt under åren och blir minst lika viktig som mammans. Vi ska inte tro att vi på några generationer kan ändra på något som funnits sedan människan skapades.
SvaraRaderaVarför folk skiljer sig med kvinnan som pådrivare är ett stort ämne och kräver ett särskilt inlägg. Men frågan borde kanske ställas varför folk gifter sig?
Kanske lite sent men bättre än ...
SvaraRadera... varför folk gifter sig? skriver du, Hören.
Det finns lika många svar på den frågan som individer som gifter sig. Många skulle svarat: För att inte vara ensam. Eller: Vi är så kära. Eller: Vi vill bilda familj. Etcetera.
Jag tror att "Därför att alla förväntar sig det" har försvunnit som svar. Men ...
Att gifta sig och skaffa barn kan vändas på. Och har man som sambor skaffat barn kanske trycket blir ett annat.
Nu ska en gammal "föttitalist" berätta:
När jag växte upp på femtitalet skulle alla skaffa sig ett yrke att senare försörja sig på. Det gällde både flicka och pojke. Men det gällde inte alla. Jag hade kompisar/flickvänner som inte hade något annat i tankarna än att gifta sig och bli försörjda. Vi mer ambitiösa tjejer tyckte att de blivit amerikaniserade av filmerna och saknade vyer. Vad som hände med flera av de senare var tillfälliga, lågavlönade jobb när familjeinkomsten sinade. (Alltså en inkomst räcker inte till en familj. Undantag finns.)
Under 50-70-talen fanns inga bidrag som kunde stödja familjer på samma sätt som idag. Jag vet utifrån min egen situation.
Jag har haft tur som kunnat försörja min familj och ändå haft tid till mitt barn, men det var ett evigt pusslande. På den tiden fick man ta ut semesterdagar när barnet var sjukt eller ta med jobbet hem - så lyckligt lottad var jag!
Tyvärr - eller lyckligtvis - ville/kunde inte mitt barns far vara närvarande i uppfostran, men det fanns en släkt som ställde upp istället. Och vänner.
När jag senare beslöt ställa om och utbilda mig vidare fick vi lägga om budgeten helt. Det växande barnet fick komma först i ekonomiskt hänseende - och det gick faktiskt alldeles utmärkt. Det var en tid när det var populärt att sy om och skapa nytt från urvuxna kläder i stället för köpa nya plagg till mig.
Mode och uteliv blev något helt oviktigt för mig - studier och sparsamhet blev nödvändigt. Och det gick det också - följt av andra tider.
Även barn blir vuxna och tar ansvar för sina egna liv. Så fick också mitt barn göra och har så gjort många år nu - klarar sig mycket bra med hög utbildning och höginkomstjobb. Alltså utan bidrag där också.
Det hela gäller vilka krav och förväntningar man har och vilket ansvar man känner för sin egen situation. Hur man är som människa - inte om man är man eller kvinna. Genusaspekten är övervärderad och genus har blivit ett modeord.
Ta hand om dig själv (och de dina), känn ditt ansvar och hjälp andra när du verkligen kan. Skit i vad andra tycker och tänker när du själv formulerat din åsikt - den du kan stå för. Så enkelt - men ändå så svårt för många, tycks det.
När jag läser ordet "genus" mår jag dåligt. Det associerar till fanatism, påstridighet, ilska och bitterhet. Genusfanatikerna har tagit makten och deras ordflöde har blivit lag för småbarnskvinnorna. Dessa skulle allra helst vilja skölja av sig deras naturvidriga kamp mot småbarnskvinnornas rätt till ett tryggt och lugnt liv med sina små barn och rätt att vara den mamma de innerst inne vill vara.
SvaraRaderaMaja Dacke, tack för beskrivningen av ditt levnadsöde. Du tillhör den sista generationen med sådana erfarenheter. Var stolt över det!